“PSYKISK OHÄLSA” FIXAS INTE MED MER PSYKIATRI

Och våra politiker vill att enkla sanningar ska vara sanna och att enkla lösningar ska vara vägen framåt

Om lösningen på den ökade så kallade ”psykiska ohälsan” hade lösts med mer psykiatri, så hade ju inte den ”psykiska ohälsan” fortsatt att öka. Inom alla andra medicinvetenskaper så ökar framgången, med tex. ny forskning och mer resurser, men inte inom psykiatrin. Psykiatrin går baklänges…

Men det är ju också galet samhällspolitiskt naivt att tro att bara för att man skriver in fler människor i psykiatrin, utreder dem, diagnosticerar dem och ”behandlar” dem (till största delen farmakologiskt), så ska vi få bukt med problem som ökad arbetslöshet, ökad kriminalitet, ökad fattigdom, ökad samhällelig splittring med större klassklyftor, ökad skolfrånvaro, ökad sjukskrivning för stress och utbrändhet, ökad ofrivillig ensamhet, ökande drogproblem, ökande sexuella våldsbrott mot flickor och kvinnor, ökad utseende-press och så vidare.

När man väl har hamnat inom psykiatrin så blir många av de sakerna man sökt för värre. Ofta blir man fattigare, mer isolerad, äter mindre hälsosamt, ökar i vikt, rör sig mindre, får mer värk och andra somatiska symtom, tappar självförtroendet, blir långtidsarbetslös, hoppar av från studier, förlorar vänner och familj, blir mer ångestfylld, mer suicidal, får sitt liv förkortat med 10–20 år och så vidare.

I psykiatrifabriken gör vi om allt, från utbredda samhällsproblem, till krig, flykt, våld och sexuella övergrepp, och allt där emellan, till psykiatriska sjukdomar och störningar. Därmed förflyttar vi externa problem till problem som människor bär i sitt inre. Jag säger inte att människor inte lider av allt de hemska och jobbiga som händer dem i livet, men livet är inte en sjukdom, människors reaktioner på svårigheter är inte störningar. Internaliseringen av samhälleliga problem löser ingenting. Visst behöver människor stöd, men inte ”medicinsk-psykiatriska insatser”.

Igår var jag på ett hastigt av miljöpartiet inbjudet möte i Lund. Det annonserades som ett mingel och ett samtal mellan Alice Bah Kuhnke (https://www.mp.se/om/alice-bah-kuhnke/) och Henrik Wahlström (https://www.henrikwahlstroem.se/) som skulle innehålla en ”djupdykning i temat psykisk ohälsa”. Det skulle också avslutas med en längre frågestund där alla frågor annonserades vara välkomna.

Jag gick dit av två skäl. För det första ville jag vara en röst för alla de som skadats av psykiatrin, eller som bara inte fått den hjälp psykiatrin säger sig ge. Det ville jag göra efter att ha läst presentationen av Henrik Wahlström som idag jobbar heltid med att sprida information om psykisk ohälsa. Och i mina ögon gör han det onyanserat. Det är min uppfattning, och den står jag för. Han säger sig själv lida av bipolär sjukdom och han blev mäkta provocerad när jag bad politiker inte ge mer pengar till den traditionella psykiatrin, och framför allt när jag sa att psykiatrisk vetenskap inte är någon vetenskap i den bemärkelsen att de inte kan bevisa att så kallat psykiska sjukdomar existerar. Detta var inte något han var villig att diskutera. Och då var det liksom slut, han bara avfärdade mig med att jag har fel. Jag hann dock fråga om han och Alice läst Martin Wolgast bok ”I diagnosernas tid” (https://www.norstedts.se/bok/9789113146478/diagnosernas-tid) eller Behroz Dehdaris ”Är jag sjuk i huvudet”? (https://www.viksjogardforlag.se/). Det hade han inte, men de var uppskrivna på hans läslista, sa han. Jag för min del tänkte att vinsten var att jag fick sagt att det finns andra perspektiv på vad välmående och ett bra liv är (jag hann säga lite mer innan jag blev uppmanad att lämna ifrån mig micken…) och att jag han nämna ovan boktitlar och författare.

Andra skälet till att jag var där var att eftersom vi snart har ett val och jag faktiskt gick med i miljöpartiet förra året i syfte att engagera mig, så ville jag kolla om det finns plats för en mer nyanserad debatt om så kallat psykisk ohälsa i miljöpartiet. Så jag stannade kvar en stund efter samtalet och frågestunden för det utlovade minglet. Jag tänkte också att om någon av de 100–150 personer som varit där hade blivit nyfiken på min alternativa ståndpunkt, så skulle jag finnas till hands en stund. Jag gav det en halvtimme, men ingen kom fram till mig. Så då bestämde jag mig för att fråga Alice (jag skriver bara hennes förnamn – för hon är bara en vanlig människa bland andra människor och hela kvällen hade handlat om att sätta henne på en piedestal) om hon trodde det fanns plats för en sådan här nyanserad debatt i miljöpartiet och jag nämnde till exempel att många sexuellt våldsutsatta flickor och kvinnor far illa i psykiatrin.

Först tittade hon mycket skumt på mig när jag kom fram och frågade om vi känner varandra. Det gör vi ju inte, men det var ett mingel och hon är folkvald så ur mitt perspektiv sett var det inte konstigt av mig att gå fram och presentera mig och ställa en fråga. Jag väntade hövligt på att hon skulle avsluta den konversation hon hade med två andra, innan jag gick fram. Sedan hann jag bara börja innan några andra kom och ville ha ett foto med henne och det var tydligen viktigare än min fråga, så jag stod lydigt och väntade några minuter tills de var färdiga med alla poser och leenden. Och sedan lyssnade hon återigen på mig i några sekunder innan hon avbröt mig och sa att miljöpartiet har ett program för våldsutsatta kvinnor. Jag fortsatte envetet och sa att ”ja – men i sammanhanget psykiatri?”, finns det utrymme för att diskutera det fortsatta våld de ofta råkar ut får i psykiatrin? Men hon lyssnade inte (längre?) och sa bara att ”ja, ja, vi har utrymme för det”, sedan var det väldigt klart att min ”audiens” var över.

Och jag tänkte att där tappade miljöpartiet en väjare och en partimedlem…

Men jag hade nog missuppfattat upplägget. Det var nog mest en PR-grej. Men eftersom de hade annonserat ”en djupdykning i temat psykisk ohälsa” så ville jag åka in till Lund och vara med, så att jag skulle förstå hur miljöpartiet tänker kring de här frågorna. Jag kände mig som någon som kommit helt fel, som slunkit in på klubben för inbördes beundran.

Ja, vad ska jag säga? Jag känner mig inte jätteförvånad. Eller ledsen. Upprörd, eller arg. Fast det hade nog varit adekvata känslor. Jag känner mig mest trött…

Trött på enkla förklaringar (de pratade mycket om minskad skärmtid, Alice pratade sig varm för sina tacksamhetslistor). De tog upp några bra saker som större satsning på civilsamhällets aktörer (men bara de gamla invanda psykiatrikramarna -Mind, Hjärnkoll och så vidare. men även fotbollsklubbar och schackklubbar tex). Och de pratade ganska länge om hur killar i tonåren blir hjärntvättade av manliga testosteron-influencers, vilket ju är ett problem så klart som hör hemma med till exempel ökat sexuellt våld mot unga tjejer, men generellt hölls hela samtalet på en mycket ytlig nivå.

Många av de som ställde frågor hade själva diagnoser, och jag fick lust att fråga hur många i rummet som de senaste åren fått tex en ADHD diagnos – men insåg att jag inte skulle få micken igen, och att anledningen till min fråga inte skulle förstås, dvs att man inte löser något med att ge en allt större del av befolkningen en diagnos som säger att deras hjärnor är abnorma – även om det inte finns några belägg för den abnormiteten. ADHD är som diagnos inte en förklaring, bara en beskrivning på något människor i regel redan vet om sig själva.

Ska jag vara ärlig så tror jag kanske inte att det spelar någon roll vilket parti som stått bakom det här samtalet. Jag tror inte det finns plats för djup, eller bredd, i frågeställningar i något av våra partier idag.

Så nu känner jag mig lite vilsen, vilket parti ska jag rösta på? Vem bryr sig om att faktiskt förstå de frågor de ska fatta beslut om? Vem vill lyssna på de med levd erfarenhet av våra system där systemet i sig själva blir förövare och är det som skadar människor (oavsett om intentionen är att hjälpa)?

Varför vill vi inte i vårt samhälle faktiskt veta av de som utsätts för dess insatser, om de faktiskt fungerar?

För att vi lever i expertväldets tid… och den lilla människan (utan namn och kändisskap) inte är viktig i det stora hela.

Finns det något annat samhälle man kan få hoppa av till?

Felicia Katarina Lundgren, 3 september 2026

Med egen erfarenhet av psykiatrins enkla lösningar, terapeut och oberoende forskare